Kvinnor och trygghet

Vi väljer i dag att publicera en insändare från en kvinnlig läsare av Kriminellt där hon beskriver hur otryggt det känns

TRYGGHET

Hej på er, mitt namn är Daniella.
Jag är riktigt trött på dagens samhälle som vi lever i, och det jag är ännu mer trött på är vårt lands sätt att styra och straffa.
Som tjej i vårt samhälle behöver man hela tiden vara på vakt och se till så att man inte kan råka ge ut fel signaler, för vad gör det om man säger nej när man kan ha verkat intresserad en stund innan det?
Det är förfärligt att man hela tiden ska vara rädd när man går hem på kvällen, behöva be sin till exempel Styvpappa möta en på vägen för att man inte känner sig säker.

Igår var en av dem kvällarna för mig.
Jag hade haft en jättebra dag med min farmor och andra släktingar på östersjöfestivalen och skulle då ta tåget från Karlshamn till Karlskrona.
Jag står och pratar med en kvinna som jag tidigare stötte på och frågade henne om jag skulle kunna sitta med henne på tåget för jag vågar inte sitta själv när det är så sent osv.
Vi träffar även på två av mina bekanta som ska hoppa av en station efter mig som också sitter med oss.
Allting går bra under tågresan, och även i början när jag började gå hemåt.

Som tjej har det nu blivit en del i vardagen att kolla bakåt hela tiden, kroppen spänd ifall något skulle hända och öronen som lyssnar efter minsta lilla misstänksamma ljud som skulle kunna innebära fara.
Jag går längs med ena trottoaren i en rask takt, allt som fyller mina tankar är att jag måste hem och det är fort.
Det går en man på andra sidan gatan och jag blir direkt misstänksam när jag ökar takten och han gör likadant.
Jag börjar nästintill jogga, vill inte göra det alltför självklart att jag springer ifrån honom.
Jag kollar då över gatan för hundrade gången och ser då att han är borta.
Jag saktar ner lite och min blick flyger överallt för att lokalisera honom.
Då ser jag honom.
Han har korsat gatan och är nu påväg mot mig i samma takt som jag joggade ifrån honom.
Han är flera meter från mig men jag känner ändå paniken i kroppen.
Jag ökar takten och precis då ringer min styvpappa mig och jag svarar utan att tveka.
Med panik i rösten säger jag till honom tyst att han måste komma, och det är nu.
Jag kollar bakåt, mannen har inte märkt att jag pratar i telefon och har nu börjat närma sig.
Paniken går över i hysteri och då säger jag högt och tydligt min styvpappas namn och att han måste komma nu, att han måste komma och möta mig.
Jag säger det några gånger med betoning på NU och kollar sedan bakåt.
Mannen verkar ha hört min konversation för han saktar in, och då tar jag chansen och springer allt jag kan resten av vägen hem.

Ska det verkligen behöva vara såhär?
Ska jag som tjej behöva gå med en personlig livvakt för att inte bli våldtagen?
Nej självklart inte.
Om jag hade fått bestämma hade jag lämnat mitt hemland så fort jag går ut skolan, men det kan jag inte.
Jag har yngre syskon, alla tjejer.
Det är riktigt illa nu, så tänk er bara om några år, när dem är i min ålder.
Jag vill skydda dem, det är en naturlig instinkt som syskon, särskilt när jag är äldre och förstår bättre vad som pågår här i världen.
Jag skulle göra allt för deras säkerhet.
Jag vill inte ha barn när jag blir äldre och det har jag vetat ett tag, och det är pågrund av vårt samhälle.

Detta är Sverige gott folk, ett land där jämställdhet är något helt annat än det en gång var och där våldtäkter samt överfall är vardag.

Välkommen till vårt fina land, hoppas ni har en underbar vistelse här